torsdag 25 juni 2009

Hittade något jag aldrig la ut :)

Kolla in dom snygga rumporna!!


Mexico 27 februari 09

Filosofin for/om nudister...

I dag har vi varit på en underbar strand. Först trodde jag att jag dött, och hamnat i himmelen, men efter att ha kikat lite närmare pa ”naturen” runt mig insag jag att jag var en av få med kläder. Inget ont om nakna människor i godt vuxen ålder, men det är ända något speciellt med att handhälsa på man iförd ändast hatt.

Har alltid trott att killar var grymt nöjda om dom hade något med storlek att visa upp, skrýta med eller liknande. Inte trodde jag att det var busken som skulle vara stor!! Sen nagot skrynkligt hängade där i mitten... (måtte ju kika)

Ja ja.. Dom hade i alla fall inte en vit skinande bak som jag kan skryta med. På en annan sida... Vem skulle veta??

Val... Jag hammnade pa en restaurant for att dricka en iskall liquado med pina. Det vill saga en annanas milkshake i värmen.
En mann i 55 ars åldern kom fram och värkade vara grymt intresserad av min kamera och fotografering. Grymt nöjd visade jag flera bilder jag själv var ganska nöjd med.
-Tar du kort på människor oxå? -Ja... Det är väl klart att man gör i bland. Det blir inte bara solnedgångar lixom.
-Tagit mycke nakenbilder? ---....... (?) ....NÄäää... nä inte riktiktigt (började ana oro)
-Ja själv var jag nere i morse och tog kort på en kvinna som utövar yoga. Vi tog bild när solen precis gått upp och vattnet låg stilla. (Det lät ju fint)
-Hon var naken, jätte vackert! (Jahaaaaa) (Hjälp)
Efter att ha förklarat att jag INTE kände mig fri nog (var nog förmodligen fast i mig själv och behövde hjälp att komma loss) ville hänga med ut på stranden och vara naken, fick jag äntligen mojlighet att fråga vad i hälsike det ar frågan om när massor av männsikor strömmar samman for att vara nakna (norsk bonde som man är).

Min undran var om det var något sexuellt over det hela? Var det for bekräftelse? Hur reagrerar man när man som man ser en grymt snygg brud?? Varfor har man hatt, och eller strumpor och skor ändast?? Naken med tubsocker och åderbrokk??
Jaha... Du säger det...: man ska skänka av sina godor (jag tycker han borde ta mer ansvar och sätta på sig kläder. GODOR ser inte ut sådär!!). Att bjuda pa det man har och kanna sig stolt och fri som manniska... (det håller jag definitivt med om, men på en naken bar/strand/hotell??? inget sexuellt??)

Efter yttligare några försakringar om att jag "förmodligen hade en grymt ung och snygg kropp där under klänningen", så att jag "inte borde ha några svårigheter med att gå naken," bestämde jag mig i slutandan for att jag nog alldirg kommer behöva stå till svars för honom och erkännde att jag inte är stärk nog som människa. Känner mig rätt trygg med kläder på och hoppas att jag i stället kan bjuda på några skratt och intressana samtal också i framtiden.
(På vägen från stranden passerade jag en liten Mexican som sålde byxor. "Pantalones, pantalones... Barrato, barato barra, barra, barrato.")
Nu är jag i alla fall nästan hemma igen och har börjat jobba på Natacha Stocholm. Bor en liten sväng hos min kompis Marina och hennes familj. Skönt att ha en liten tillvännings period med folk runt ikring sig. Här i Sverige är det ju ingen som sitter i knät på dig på bussen, ingen som tar på dig på gatorna, och inte 24 ungar som hänger på dig. Tack familjen. Ni är underbara :)
Trevlig sommar!
Anne Lene

tisdag 5 maj 2009

...Har bestämt att det ska bli skönt att komma hem.

They deem me mad
because I will not sell my days for gold,
and I deem them mad
because they think my days
have a price.
-Khalil Gibran





Det är dags att säga hejdå.
Jag gillar inte att säga värken hejdå, adjö, hoppas vi ses, lycka till med livet, sköt om dig eller något annat.

När jag ligger och tänker på det, är det få gånger hej då känns bra.

I alla fall inte när man inte ska ses igen....


Ligger i sängen och skriver medans det plingar på dörren. Yoga-time igen. Det är nästan alltid yoga-time. 6.50 10.45 17.15 (det är den klassen nu) och 19.00.
Känner inte för yoga i dag... Det har börjat gå upp för mig att jag ska hem snart, vilket betyder: hej då... JÄKLA SKIT!

Jag har varit redo för att åka hem i några veckor. Hem den här gången blir återigen Stockholm. Trygga gator, inget otäckt som händer, att smälta in i mängden, träffa vänner, jobba, känna sig REN..... Längtar hur mycket som helst!!

Men det kommer att bli svårt att lämna oxå....

29 Maj är jag hemma förhoppningsvis. Man vet ju alldrig. Det är ju inte så långt till Mexico City. Min första fundering var att ta nattbussen upp dit och flyga därifrån. Biljetterna är billiga har jag hört.

Nä... Man ska inte skoja om det. Visst är det allvar, men om man ser till hur många som dör i en vanlig infulensa och hur många som smittats, blir jag inte alltför orolig när jag kollar läget och hittar 1124 smittade (I HELA VÄRLDEN).
Jag kryssar fingrarna och hoppas på att det inte kommer hit innan jag åker.
Än så länge har dom inte hittat fall här i Guatemala..... Inte hittat nej,...


Jag känner mig lite tom. Lite frustrerad. Längtar lite. Lite förbannad. Förvirrad, frågande...

Utan tvekan står man midt i mellan två liv. Helt olika.
Vad som alltid har känts som "det rätta", "den rätta vägen att gå", "den självklara vägen", jamenvisst- och detärklart-vägen har fått sig en riktig törn.

Jamen visst, och det är klart att jag ska åka hem och leva et "normalt" liv igen.
Men vad fasiken är normalt??? Jag visste exakt vad normalt liv var innan jag åkte.
Jobba, träna, handla, lagamat och dricka vin en gång i bland. Kolla rean, köpa yttligare en pryl till lägenheten man inte kunde klara sig utan.
Mer maskara, mer ansiktsprodukter, fika, träffas och unna sig saker för all övertid man jobbar.
Ansiktsbehandlig är det ju klart att man behöver för man ser ju så sliten ut efter att ha jobbat så mycket. Och jobba mycket måste man ju, annars har man ju inte råd med ansiktsbehandlingar och prylar man måste ha.
SJÄLVKLART!!!!

Men.. Hur kommer det sig då att fattiga skrattar mer än vi gör, träffas mer än vi gör, tar hand om varann mer än vi gör, och värkar ha all den tid i världen. Visst har dom inte mer än mat på "bordet" för dagen, men dom mår bra!!!
Deras normer går ut på att jobba för att överleva. Inte leva för att jobba och skaffa sig saker.

Jag måste brätta en sak: Bland mayaindianerna är det en förolämpning om man påpekar att någon tappat vikt!!!! Man tappar sin kvinnlighet. Man skulle ju kunna tänka sig att man rasar i vikt, och ser ut som en utmärglad hippie efter att ha varit här i snart ett år, men man vill ju inte vara okvinnlig :).


Jag känner mig lite orolig över att komma hem. Kommer min illusion av vurderingar hålla?? Vi föds till normer som har fungerat för våra föräldrar, vi jagar efter lycka, ekonomisk trygghet och andra saker. Jag funderar på om vi jagar för mycket??

Det kommer självklart gå tillbaka till normalt. Vanemänniskan. Man börjar uppskatta samma saker igen, pengar betyder bara förbrukning, och ju mer man jobbar ju mer snabblösningar köper man. Dyrare och dyrare och dyrare. Hinner inte gå, tar en taxi. Hinner inte tvätta, köper nytt. Hinner inte leta, köper nytt. Hinner inte, hinner inte, hinner inte....


Och ändå sitter jag här och längtar efter att jobba igen.
Men helt ärligt: Jag längtar efter att vara kreativ. Visst jobbar jag inte gratis, men jag längtar värkligen efter utmaning och jobb igen.
Så... Då står man där då: mellan två sätt att leva livet.















HOLA Carolina!!! Espero que esta bien que uso las fotos, y tambien esto de ti cuando bailas con Pedro. Estoy preparando de salir tambien. Me pongo triste. Gracias para las tomó, las fotografias. Te extranjo, y espero que vas a visitarme en Estocolmo, si tienes tiempo. Voy a ensenarte sueco :)

Abrazos





José utanför huset där dom bor med hunden PERRO (hund). Av någon anledning är han mycket svagare än sina syskon, men här har blåsorna på tungan förvunnit, och han har ätit och fått lite färg tillbaka.





He he.... Syns det vilken jätte jag är???
Här sitter vi på en av familjens två sängar... Skolorna blev gratis från och med årsskiftet. En del av pengarna har gått till skolböcker till barnen. Det måste dom stå för själva för att få komma på undervisningen. Jag får äran av att inpektera dom första månadernas arbete :)





Nena väntar tillsammans med Jose och mig, när vi ska åka till Primeros Passos för att kolla Joses hälsa.





Tor jag har haft med bilden förut, men, Brallan (uttalas Brian) får mig alltid att le.






Primeros Passos är driven av välgörenhet. Här är en läkare som volontärjobbar, och stannar kvar ett par timmar utöver ordenarie arbetstid för att ta hand om oss.

Primeros passos erbjuder sjukvård för 4 kr besöket för barn under 11 år, motat mammorna går med i ett program där dom lovar att ta hand om sina barn. Sorgligt nog är det ingen självklarhet.






På väg från Primeros Passos. Tjejen till höger är en granntjej som jag bad hänga med. Det skapar en hel del misstänksamhet om en blond kvinna kommer ensam med ett Guatemalticiskt barn. Även om merparten av dom som bor i området känner igen mig vid dethär läget, är det också många som kommit hem efter att blivit deporterade från Staterna. Deras inställning till mjölkmänniskor är inte helt positiv.









I väntan på bussen ytligare en morgon. Jose är fortfarande som en mjölsäkk.

















Fika med vattenmelon. Tor jag hade mer i håret än i munnen efteråt...


Så....
Med tanke på hur många gånger jag tar mig till att skriva, kommer jag förmodligen inte att skriva igen innan jag kommer hem.
Kanskje inte alls.
Man vet aldrig :)
Jag håller på att fixa ett ställe att jobba på, förhoppningsvis från 1a veckan i Juni.
Maila gärna ald_m_art@msn.com angående vad som helst. Klipp tid, info om Guatemala, falafel recept, etc.
Ha det så godt: ¨
Anne Lene




På dörren till rummet jag bott i den senaste tiden, är det klistrat ett A4 papper. Jag vet inte vem som satte upp det.


Ten Thoughts on Whole Living.


  • True power comes from internal strength, not muscular prowess.


  • Every interaction has an emotional impact. Handel each one with awareness.


  • A healthy diet is a vibrant, flavorful one.


  • Passion, like fire, requires stoking. Find new ways to intensify
    it.


  • Personal fitness emerges when you confidently inhabit your
    body.


  • Know your worth -and accept nothing less.


  • Celebrate the milestones that mean the most to you, not someone
    else.


  • Simply being present is often the most valuable gift you can
    give.


  • Solitude feeds your soul, but that doesn´t mean you always have to
    go it alone.


  • Misery may be contagious -but so is joy.