måndag 16 juni 2008

TAJUMULKU

Med 10 kilos packning bar det till topps i helgen.







TANKAR OM VAL!

Tajumulku. Soluppgang over Guatemala. 05.20 sondag 16. juni. Pa vag fran basecamp upp pa toppen.




Pa profilbilden sitter jag med, min mildt krak-sjuka, underbara, kompis pa Malta och firar min 30 arsdag med en fantastisk middag. Du kampade bra Jennie!! Ankan var god.

Det ar konstigt att tanka pa att jag da inte hade en aning om var jag skulle befinna mig, och vad jag skulle gora mindre an ett ar senare.
Inte haller nar jag var pa Kuba och dansade i julas hade jag en aning. Det hela var nog bara en fundering anda fram tills ungefar 6 veckor innan jag bytte miljo.


Pa hogsta stenen

I gar kvall lag jag i ett talt pa 4100 m hojd och skrev dagbok. Det ar otroligt manga tankar och funderingar som dycker upp nar man forst far tid att tanka.
Vad f gjorde jag pa 4100 hojd?? Jo... tillsammans med en rolig tjej, Yolanda (proffessor i Matematik) fran Venezuela (kanske lite otippat av mig..) och Wiliam varan lilla mayaindian till guide lag vi och sma snackade om livet, och sedan min spanska stracker sig fortfarande till att fraga om familj, intressen, religion och gramatik, scheckade jag ut efter ett tag och borjade fundera.

Mycket ligger det i luften, det val jag har gjort, och lamnat allt for att aka hit. Jag alskar mitt jobb! Det ar jag helt saker pa. For mycket i bland, och det har jag ocksa varit medveten om.
Sen da.. Nar man jobbar, reser, jobbar, reser sa finns det en del saker man missar.
Dom sista aren har jag haft sa enormt kul, att jag maste arligt erkanna for mig sjalv, att jag glommer att tanka i bland.

Alla val man gor ar 50% mag kansla och 50% saker man bor gora i forhallande till andra. Eller... sa var det. Innan jag akte var det nog mer 10-90. Och det bara for att man har turen att ha kul i stort satt hela tiden.

Hogsta vulkanen pa bilden ar Santa Maria som ligger i Llano de Pinal, och ruvar over Xela. Prata om en fis i rymden. Lilla vulkanen som bestamde sig for ett litet utbrott ar el Fuego, Antigua. Lite till vanster ser man ett av fjallen i Mexico.


Sa... Dar satt jag, snart 31 ar gammal, pa vag upp pa Tajumulku (mellan amerikas hogste punkt) med tva maniskor i sovsackerna brevid mig och undrade hur i h.. jag tog mig hit. Tror definitivt pa Mayaindianerna nar dom sager att allt hander pa grund av nagot. Undrar fortfarande pa vad. Och vart bar det sen?

Allt jag vet just nu ar att den har resan kom helt perfekt for mig. For nagra ar sedan hade jag en bild av mig sjalv som inte ser alls ut som det ar just nu. Barnen, huset och lugnet (mannen oxa). Skulle tom gora mat varje dag, baka bullar och sant (vilket formodligen var att ta i).

Nu ska jag lamna ute plugg och arbete den har gangen, sa utover det tranar jag yoga 6 timmar i veckan och for langa samtal med Yoga instruktoren om personligheter, utveckling och val. Nu ar han ganska extrem (jag har inte for avsikt att borja sova pa golvet i rokelsesdoftande rum, ga upp 5 varje morgon for att gora shi-gong etc) men i extremheten hittar jag anda svar och lugn. Nu later det som att jag ar jattevilsen, men om jag ska saga sanningen, sa har omstallningen att komma hit fatt mig att antligen revurdera vad jag gor av mitt liv (hade hoppats det skulle komma med en 30-ars-kris).

Fundera over vad jag haller pa med kanns riktigt bra. Det maste finnas en anledning till trottheten, frustrationen och funderandet jag hade i allt det roliga. (Ja, mamma... Klart jag vill ha barn :))


Pa toppen av Tajumulku kl 5.30 i gar morse. Shit, vad kallt det var!


Valet att resa hit har jag ingen aning om vart det tar mig. Nej, jag kommer inte gifta mig med en liten Maya indian!!! Men... Visst kommer jag ha med mig saker vidare.
Resan ger utrymme for saker man missar nar man ar hemma. Jag ser saker jag har med mig som jag inte uppskattat. Saker jag gjort av ren egoism. Fel prioriteringar, bra saker, roliga saker.
Personer jag inte pratar med langre, eller som jag inte hort av mig till efter att jag akte.
Hur nara alla manniskor ar har, och hur skont det kanns nar man vanjer sig. Nar man sitter pa torget, kan en kvinna satta sig och pratat, medans barnen klattrar upp i knat. Mitt kna!!
Narhet ar nagot helt annat an vad jag har trott.

Nu ska jag sluta yra. Kan vara kylan, vinden och den hoga hojden som gjort mig lite konstig, eller sa ar det bara lite vettiga tankar som antligen kommer fram.

Kul att fa se blider fran balen, Malin. Din docka!!!!
Och... Stina!! Lag och tankte pa dig i gar och inser att jag missade dig den 20 for nagra manader sendan. Ledsen!! Kom hit, sa ska jag fira dig!!!

Ha det bast sa lange!!

Kramar/ Anne Lene

Ps: Har bilder pa utsikten, men ingen mojlighet att ladda upp just nu. Dom kommer. Kunde se Mexico!!!


Pa veg opp pa fjellet etter fem timer i skranglete buss. Klatre-vennene mine Yolanda og Wiliam.