onsdag 30 juli 2008

Primeros Passos pa besok.

Antligen besok av Primeros Passos.

Primeros Passos ar ett sjukhus som verkar i komunen Llano del Pinal. Barnen i omradet erbjuds gratis vard, med en medicin kostnad pa Q 5. motsvarnade 4 sek. Sjukhuset overlever pa donationer och hjalp fran volontarer, samt lakarstudenter fran en av landets tva lakarutbildningar.

Da jag besokte sjukhuset for att fraga efter vard for barnen, motte jag organiserad och malinriktad personal. Nagot som valdigt sallan upplevs har i Guatemala.

Dom flesta av barnen dok upp med sina mammor. Efter vad jag har forstatt, maste mammorna ga med i ett program for att fa hjalp.
Datta inebar att barnen maste visa okad vikt, och mammorna maste delta i kurser om hygen, mat/vattenhantering och familjeplanering.

Primeros Passos har lyckats minska barndodligheten, och okad halsa i manga omraden, och jobbar standigt for att na nya.
Men.. Behovet ar stort, och genom att dom behovde ta betalt for medicinen forra aret, ar det fortfarande en utmaning for fattiga familjer att fa ratt vard.

Dom har en hemsida vid intresse.



Barnen star i ko for att bli undersokta.




Erik Giovanni var i tyngsta laget for vag-losningen.



Herlinda i "vagskalen"



Tjejen med attityd, Yesika Aracely. Hur charmig som helst..



Erik Giovanni (killen som var pa vift nar vi var i Xehtulul)



Jonny, Miguél, en liten panna som formodligen tillhor Gloria och Jessika.



Kaos och nyfikenhet. Tjejerna fran primeros passos tar prov fran barnen, for att ge ratt behandling av amober och parasiter. Fragan ar snarare vilka, och inte om, barnen har dom.



En lillasyster till Salomé och hennes mamma, Carmen.


Miguél pa mattstocken!




Olga, Herlinda och Salomé.

UTFLYCKTEN TIL XETHULUL!! 29 Juni -08

Antligen blev resan till nojesparken av.

Skrev 29 Juli i ett tidigare inlagg, men da maste jag haft vatten i oronen eller nagot (solsting kan det inte vara i alla fall). Det var forra manaden.


Pa vag in i parken. Definitivt inte ansamma. Alla hade klatt upp sig till tanderna, och luktade tval.


Med overfylld "Chickenbus" akte vi dom 2 timmerna ner till Xethulul sondag morgon. Sendan vi ar i Guatemala och lever pa "Hora de Guatemala" betyder det att nar dom skulle hamta upp Johanna och mig i Xéla kl 6-30, var klockan narmare 8 nar dom antligen dok upp. Nertryckta i forsta satet med en mamma och hennes tva barn, samt dottern till familjen pa satet bakom bar det ivag i morgonsolen.
Delar av ganget i ko. Den gamla mannen ar pappan till Filipa och morfar till Angelica. Dom tva kninnorna som driver hemmet. Alla tre bor i ett rum intill koket. Han hor inget, och har inga tander, sa jag forstar inte vad han sager, men han ar ratt rolig.


Inte helt oproblematisk resa att fixa. Nar oppnar det, hur mycket kostar det, far man ta med sig mat in etc. Efter 20 samtal ner till stallet med hjalp fran diverse spansktalande manniskor hade jag gett upp korrekt info, och gick mer eller mindre pa magkansla.

Patricia och José vantar spant pa att fa aka karusell for forsta gangen. José ar killen jag berattade om som var sjuk. Mamma Angelica och tre syskon, Pedro, Juan och Betty var med, och det ar familjen som ar fattigast av alla. Angelica ar 26, ensamstaende med barnen utan inkomst. Antligen har jag borjat kunna prata med henne, och om jag kunde, skulle jag adoptera hela familjen.


Svaret pa oppningstider varierade fran 6 till 10 och det dar med maten var ju 50% chans att fa ett svar som var ratt, men tyvarr valde jag det felaktiga svaret. Vi tog inte ned mat.

Blev ratt kul anda, for det billigaste som gick att kopa till en familj var pizza, och med tanke pa att det var forsta gangen med denna exelenta matratt, blev det ytterligare en upplevelse. Nar man tanker pa det, maste det vara ratt skumt att ata vitt degigt brod med massor av ost, lite tomatsas, och nagon slags skinka nar man inte ar van annat an boner och diverse former av majs... Pizzan var en av min tre botten smakupplevelser, men ar man hungrig sa ar man.



Samlingen gar ut pa att lista ut hur manga som tors/far aka berg och dalbana. Vi kjopte 100 ak for tillsvarande 300 svenska kronor, sa att alla barn skulle fa aka.


Dagen blev lyckad, forutom att vi tappade bort Erik Giovanni i tva timmar. Vet fortfarande inte vart han var, men nar eftermiddagens stortregn satte in dok han upp igen.

Glada var vi for det.

Nojesparken bjod pa intrade for alla som kunde bevisa att dom var invanare i Quetzaltenango samt 5 personer for varje med civilkort. Resulatet var en overfylld park med tva langa blonda varerlser som vandrade runt. Johanna och jag.

Vi ar ungefar lika langa, och ja.... en genomsnittlig Guatemalteca ar ungerfar 15-20 cm kortare.. Bra nar man vill halla koll pa ett gang vilda ungar.



Mamma Angelica, 26 med den minsta av sina 6 barn.