torsdag 25 juni 2009

Hittade något jag aldrig la ut :)

Kolla in dom snygga rumporna!!


Mexico 27 februari 09

Filosofin for/om nudister...

I dag har vi varit på en underbar strand. Först trodde jag att jag dött, och hamnat i himmelen, men efter att ha kikat lite närmare pa ”naturen” runt mig insag jag att jag var en av få med kläder. Inget ont om nakna människor i godt vuxen ålder, men det är ända något speciellt med att handhälsa på man iförd ändast hatt.

Har alltid trott att killar var grymt nöjda om dom hade något med storlek att visa upp, skrýta med eller liknande. Inte trodde jag att det var busken som skulle vara stor!! Sen nagot skrynkligt hängade där i mitten... (måtte ju kika)

Ja ja.. Dom hade i alla fall inte en vit skinande bak som jag kan skryta med. På en annan sida... Vem skulle veta??

Val... Jag hammnade pa en restaurant for att dricka en iskall liquado med pina. Det vill saga en annanas milkshake i värmen.
En mann i 55 ars åldern kom fram och värkade vara grymt intresserad av min kamera och fotografering. Grymt nöjd visade jag flera bilder jag själv var ganska nöjd med.
-Tar du kort på människor oxå? -Ja... Det är väl klart att man gör i bland. Det blir inte bara solnedgångar lixom.
-Tagit mycke nakenbilder? ---....... (?) ....NÄäää... nä inte riktiktigt (började ana oro)
-Ja själv var jag nere i morse och tog kort på en kvinna som utövar yoga. Vi tog bild när solen precis gått upp och vattnet låg stilla. (Det lät ju fint)
-Hon var naken, jätte vackert! (Jahaaaaa) (Hjälp)
Efter att ha förklarat att jag INTE kände mig fri nog (var nog förmodligen fast i mig själv och behövde hjälp att komma loss) ville hänga med ut på stranden och vara naken, fick jag äntligen mojlighet att fråga vad i hälsike det ar frågan om när massor av männsikor strömmar samman for att vara nakna (norsk bonde som man är).

Min undran var om det var något sexuellt over det hela? Var det for bekräftelse? Hur reagrerar man när man som man ser en grymt snygg brud?? Varfor har man hatt, och eller strumpor och skor ändast?? Naken med tubsocker och åderbrokk??
Jaha... Du säger det...: man ska skänka av sina godor (jag tycker han borde ta mer ansvar och sätta på sig kläder. GODOR ser inte ut sådär!!). Att bjuda pa det man har och kanna sig stolt och fri som manniska... (det håller jag definitivt med om, men på en naken bar/strand/hotell??? inget sexuellt??)

Efter yttligare några försakringar om att jag "förmodligen hade en grymt ung och snygg kropp där under klänningen", så att jag "inte borde ha några svårigheter med att gå naken," bestämde jag mig i slutandan for att jag nog alldirg kommer behöva stå till svars för honom och erkännde att jag inte är stärk nog som människa. Känner mig rätt trygg med kläder på och hoppas att jag i stället kan bjuda på några skratt och intressana samtal också i framtiden.
(På vägen från stranden passerade jag en liten Mexican som sålde byxor. "Pantalones, pantalones... Barrato, barato barra, barra, barrato.")
Nu är jag i alla fall nästan hemma igen och har börjat jobba på Natacha Stocholm. Bor en liten sväng hos min kompis Marina och hennes familj. Skönt att ha en liten tillvännings period med folk runt ikring sig. Här i Sverige är det ju ingen som sitter i knät på dig på bussen, ingen som tar på dig på gatorna, och inte 24 ungar som hänger på dig. Tack familjen. Ni är underbara :)
Trevlig sommar!
Anne Lene

tisdag 5 maj 2009

...Har bestämt att det ska bli skönt att komma hem.

They deem me mad
because I will not sell my days for gold,
and I deem them mad
because they think my days
have a price.
-Khalil Gibran





Det är dags att säga hejdå.
Jag gillar inte att säga värken hejdå, adjö, hoppas vi ses, lycka till med livet, sköt om dig eller något annat.

När jag ligger och tänker på det, är det få gånger hej då känns bra.

I alla fall inte när man inte ska ses igen....


Ligger i sängen och skriver medans det plingar på dörren. Yoga-time igen. Det är nästan alltid yoga-time. 6.50 10.45 17.15 (det är den klassen nu) och 19.00.
Känner inte för yoga i dag... Det har börjat gå upp för mig att jag ska hem snart, vilket betyder: hej då... JÄKLA SKIT!

Jag har varit redo för att åka hem i några veckor. Hem den här gången blir återigen Stockholm. Trygga gator, inget otäckt som händer, att smälta in i mängden, träffa vänner, jobba, känna sig REN..... Längtar hur mycket som helst!!

Men det kommer att bli svårt att lämna oxå....

29 Maj är jag hemma förhoppningsvis. Man vet ju alldrig. Det är ju inte så långt till Mexico City. Min första fundering var att ta nattbussen upp dit och flyga därifrån. Biljetterna är billiga har jag hört.

Nä... Man ska inte skoja om det. Visst är det allvar, men om man ser till hur många som dör i en vanlig infulensa och hur många som smittats, blir jag inte alltför orolig när jag kollar läget och hittar 1124 smittade (I HELA VÄRLDEN).
Jag kryssar fingrarna och hoppas på att det inte kommer hit innan jag åker.
Än så länge har dom inte hittat fall här i Guatemala..... Inte hittat nej,...


Jag känner mig lite tom. Lite frustrerad. Längtar lite. Lite förbannad. Förvirrad, frågande...

Utan tvekan står man midt i mellan två liv. Helt olika.
Vad som alltid har känts som "det rätta", "den rätta vägen att gå", "den självklara vägen", jamenvisst- och detärklart-vägen har fått sig en riktig törn.

Jamen visst, och det är klart att jag ska åka hem och leva et "normalt" liv igen.
Men vad fasiken är normalt??? Jag visste exakt vad normalt liv var innan jag åkte.
Jobba, träna, handla, lagamat och dricka vin en gång i bland. Kolla rean, köpa yttligare en pryl till lägenheten man inte kunde klara sig utan.
Mer maskara, mer ansiktsprodukter, fika, träffas och unna sig saker för all övertid man jobbar.
Ansiktsbehandlig är det ju klart att man behöver för man ser ju så sliten ut efter att ha jobbat så mycket. Och jobba mycket måste man ju, annars har man ju inte råd med ansiktsbehandlingar och prylar man måste ha.
SJÄLVKLART!!!!

Men.. Hur kommer det sig då att fattiga skrattar mer än vi gör, träffas mer än vi gör, tar hand om varann mer än vi gör, och värkar ha all den tid i världen. Visst har dom inte mer än mat på "bordet" för dagen, men dom mår bra!!!
Deras normer går ut på att jobba för att överleva. Inte leva för att jobba och skaffa sig saker.

Jag måste brätta en sak: Bland mayaindianerna är det en förolämpning om man påpekar att någon tappat vikt!!!! Man tappar sin kvinnlighet. Man skulle ju kunna tänka sig att man rasar i vikt, och ser ut som en utmärglad hippie efter att ha varit här i snart ett år, men man vill ju inte vara okvinnlig :).


Jag känner mig lite orolig över att komma hem. Kommer min illusion av vurderingar hålla?? Vi föds till normer som har fungerat för våra föräldrar, vi jagar efter lycka, ekonomisk trygghet och andra saker. Jag funderar på om vi jagar för mycket??

Det kommer självklart gå tillbaka till normalt. Vanemänniskan. Man börjar uppskatta samma saker igen, pengar betyder bara förbrukning, och ju mer man jobbar ju mer snabblösningar köper man. Dyrare och dyrare och dyrare. Hinner inte gå, tar en taxi. Hinner inte tvätta, köper nytt. Hinner inte leta, köper nytt. Hinner inte, hinner inte, hinner inte....


Och ändå sitter jag här och längtar efter att jobba igen.
Men helt ärligt: Jag längtar efter att vara kreativ. Visst jobbar jag inte gratis, men jag längtar värkligen efter utmaning och jobb igen.
Så... Då står man där då: mellan två sätt att leva livet.















HOLA Carolina!!! Espero que esta bien que uso las fotos, y tambien esto de ti cuando bailas con Pedro. Estoy preparando de salir tambien. Me pongo triste. Gracias para las tomó, las fotografias. Te extranjo, y espero que vas a visitarme en Estocolmo, si tienes tiempo. Voy a ensenarte sueco :)

Abrazos





José utanför huset där dom bor med hunden PERRO (hund). Av någon anledning är han mycket svagare än sina syskon, men här har blåsorna på tungan förvunnit, och han har ätit och fått lite färg tillbaka.





He he.... Syns det vilken jätte jag är???
Här sitter vi på en av familjens två sängar... Skolorna blev gratis från och med årsskiftet. En del av pengarna har gått till skolböcker till barnen. Det måste dom stå för själva för att få komma på undervisningen. Jag får äran av att inpektera dom första månadernas arbete :)





Nena väntar tillsammans med Jose och mig, när vi ska åka till Primeros Passos för att kolla Joses hälsa.





Tor jag har haft med bilden förut, men, Brallan (uttalas Brian) får mig alltid att le.






Primeros Passos är driven av välgörenhet. Här är en läkare som volontärjobbar, och stannar kvar ett par timmar utöver ordenarie arbetstid för att ta hand om oss.

Primeros passos erbjuder sjukvård för 4 kr besöket för barn under 11 år, motat mammorna går med i ett program där dom lovar att ta hand om sina barn. Sorgligt nog är det ingen självklarhet.






På väg från Primeros Passos. Tjejen till höger är en granntjej som jag bad hänga med. Det skapar en hel del misstänksamhet om en blond kvinna kommer ensam med ett Guatemalticiskt barn. Även om merparten av dom som bor i området känner igen mig vid dethär läget, är det också många som kommit hem efter att blivit deporterade från Staterna. Deras inställning till mjölkmänniskor är inte helt positiv.









I väntan på bussen ytligare en morgon. Jose är fortfarande som en mjölsäkk.

















Fika med vattenmelon. Tor jag hade mer i håret än i munnen efteråt...


Så....
Med tanke på hur många gånger jag tar mig till att skriva, kommer jag förmodligen inte att skriva igen innan jag kommer hem.
Kanskje inte alls.
Man vet aldrig :)
Jag håller på att fixa ett ställe att jobba på, förhoppningsvis från 1a veckan i Juni.
Maila gärna ald_m_art@msn.com angående vad som helst. Klipp tid, info om Guatemala, falafel recept, etc.
Ha det så godt: ¨
Anne Lene




På dörren till rummet jag bott i den senaste tiden, är det klistrat ett A4 papper. Jag vet inte vem som satte upp det.


Ten Thoughts on Whole Living.


  • True power comes from internal strength, not muscular prowess.


  • Every interaction has an emotional impact. Handel each one with awareness.


  • A healthy diet is a vibrant, flavorful one.


  • Passion, like fire, requires stoking. Find new ways to intensify
    it.


  • Personal fitness emerges when you confidently inhabit your
    body.


  • Know your worth -and accept nothing less.


  • Celebrate the milestones that mean the most to you, not someone
    else.


  • Simply being present is often the most valuable gift you can
    give.


  • Solitude feeds your soul, but that doesn´t mean you always have to
    go it alone.


  • Misery may be contagious -but so is joy.




fredag 3 april 2009

Hej igen!


Frukost...




Som sagt: Hej igen!
Det var ett tag sedan (igen), och jag har kommit till en punk där jag har så många episoder att skriva om, att jag har dragit mig för att börja.
Varför är det så lätt att ha ambitioner om att sätta sig och skriva, och så förbaskat svårt att göra det just nu???
Under hela februari och delar av mars drog jag runt i Mexico tillsammans med en kär vän.
Mexico city, san Christobal de las casas, Puerto Vallarta, Oaxaca, dom underbara stränderna Mazunte, san Agustillino, Zipolite.... Helt underbart.
Förutom att jag fick några vänner i magen i Mazunte, som har käkat upp min mat för mig dom senaste 4 veckorna....


Vägen mellan Oaxaca och Mazunte.



Den här veckan ser lite annorlunda ut. Netta, en isralisk tjej jag bor med kom på den brilianta ideen att bara äta meloner i 5 dagar för att ränsa magen.....

I DAG ÄR DAG 4.......

Jag är så j...la trött på meloner!!!!!! Billigt dock. 3 Melacotones (honungsmeloner) för 10 kronor, vatten är gratis i huset, och min hyra är 200 kr i månaden...

70 kronor i veckan!!

Tills nästa veckan då jag ska återgå till min två rätters middag för 12 kronor ( MEN det är inklusive dricka!!)



San Christobal de las casas
Så i övrigt: Jobbar inte lika mycket med barnen. Dom har det relativt bra. Pluggar inte så mycket spanska, men får prata en del, så lite övning blir det.
I övrigt har jag känt mig rätt svag, frams tills vattenmelon dagarna startade. Nu är jag tillbaka till mitt " lite för mycket energi stadie" för att sitta still.
Jag hälsar på barnen i bland, men dom jag har försökt hjälpa mest är familjen till Jose och Patricia, som jag skrev om i början.

Dom är i en riktigt risig sits, så pengar jag fått som jag har haft kvar har gått till vitaminer, mat och vattenrening för familjen.

Jag känner inte att jag orkar skriva om det hela nu, men det är det tuffaste såhär långt.

Jag har fått frågan om jag behöver mera pengar från några av er där hemma, och som jag har skrivit, om jag hittar något konkret jag behöver pengar till, så ska jag meddela, men såhär långt har jag haft kvar lite pengar, och jag fick ihop lite pengar när jag var hemma så det har räkt till den hjälp jag har kunnat ge såhär långt.

Det är svårt för oss att förstå, men koruptionen här, och svårigheten med att ge hjälp som är långsiktig gör det svårt att hitta exakt hur man kan hjälpa. Svårt, svårt, svårt...

Just nu är frustrationen, alkoholism, vold och brist på mat.

Kvällsbild från solnedgången i Mazunte....







Tänkte dela med mig...
Här är säkerhets instruktioner för jordskalv....
Akta för skåpen för tusan!!!!
Lite allvar och lite roligt.
Hört om våren hemma, och jag LÄNGTAR!
Vårhälsningar
Frk Dystland








onsdag 4 februari 2009

PA VAG... Igen!

Pa vag igen....

Tva manader gick, som sagt, forbaskat fort. Vad gjorde jag nar jag var hemma egentligen???
Tank dig sjalv att du far tva manader utan nagra som helst masten. Da tanker man: att man ska fixa med papper, kanske kolla igenom grejorna pa vinden, fa riktig koll pa det masta, mysa, baka, gora mat, bjuda pa middag, halsa pa mormor, vara med mamma och pappa, halsa pa brorsan, festa med kompisar, trana en massa och ata nyttigt.

....NEJ!
..sa blev det inte riktigt. Tiden bara flog ivag. Han liksom lite av allt, men pa en annan sida blir det aldrig fardigt, eller nog, av dom ovan namnda. Det ar ingen tvekan om att jag i alla fall hann in i "det svenska tanket" igen.

Klockan 4.30 i gar morse borjade pappa den mildt sagt sma farliga uppgiften att fa mig till ett vaket tillstand. Ca 25 timmar senare var jag framme vid hostelet pa Miami beach, otroligt trott, och sket langt i festen som pagick ute i korridoren.

En sak som ar sakert nar man aker ensam, ar att man moter otroligt mycket manniskor.
Pa flyget fran Chicago till Miami i gar hamnade jag med ett jatte gulligt par som var pa vag till Chile.
Det visade sig att dom var Mormoner. Var inte det dom som har lockarna framfor orat och hatt??? Med andra ord: kan inte sa dar jatte mycket om olika religioner. Nu kan jag 1100 % mer.
Det var faktiskt riktigt intressant att lyssna och fa forklarat. Visst ar val chansen minimal for att jag ska bli riktigt religios. Samtidigt ar jag fullt klar over att aven om jag alltid har ratt, finns det ju en liten chans att jag inte vet och kan precis ALLT :). Dom ska i alla fall skicka mig deras bok, sa jag kan fa lara mig lite mer. Det ar jag ju tacksam for.

Aven dagen i dag har varit full av inspirerande manniskor. Har alltid tyckt att amerikaner ar lite olikt oss nordbor, men jag maste saga att om man vill fa sig en energi boost ar det bara att aka till downtown Miami.
Pa bussen dit hamnade jag bredvid en 80 ar gammal kubansk kvinna som var grymt upprord over amerikanska damers forkarlek for silikon. Hon hade formodligen varit det ett tag. Det forsta hon sa till mig var: vad fin och naturlig du ser ut. Inga silikon brost!!

Vi hade en lang prat om skillnaden pa att vara lycklig och forsoka vara perfekt. Otroligt klok dam!

Nar jag skrattande tog mig av bussen, sa fick jag massor av komentarer om hur fint det var att se en glad manniska. Fran villt frammande manniskor!!!!!! Det skulle ju inte direkt handa i Stockholm.

Da slog det mig: Jag ar en RIKTIGT glad manniska for tiden!

I morgon bar det ivag ner till Guatemala city, sa da kommer det bli ett tag tills jag skriver igen. Hors snart!!

Kramar

torsdag 29 januari 2009

Bilder från första veckan i Xela

Sitter hemma och gör säkerhetskopier på ALLA kort. Tror det är mer än 1000! Och det är så många jag skulle vilja lägga upp, men, men... Det ser ju alltid annorlunda ut för den som har varit på plats.
Bloggen har till mästa dels innhållit kort från "hogaren", men visst har det blivit mycket tid för annat.
Här kommer några favoriter från första veckan. Helt utan kort på barn!!!!!

Nu har det hunnit blivit torsdag, och på måndag den 2:a bär det iväg igen. Det har varit jätte kul att vara hemma, men det har gått alldeles för fort. Först var jag i omställningskoma i några veckor, sen stukade jag till foten på väg hem från dans, och sen, och sen och sen...

Tack Anne för att jag fick bo i din lägen het, för att du fixade min rygg och för spik mattan!!! Den är f*** i mig ett bra substitut när du är långt bort. Enda skillnaden är att den inte ler när det gör ont :)

Stora underbara familjen HOLLAND!! Tack, puss och kram och tack igen!
Jag har under några veckor fått vara familjemedlem i familjen och det har varit såååååå mysigt!!
Kramar, prat, mat, värme, ärtor på madrassen etc ;)
Tom, Marina, Julia, Janelle och Elina: Kan jag få flytta in för gott??? He he.

Låter som jag skrivit en bok, men det är faktiskt fantastiskt att ha underbara vänner.

Tack för att jag fick vara på Tid och jobba..

Sen hände det något underbart när jag var hos min tannläkare:
Det är en lång story, men tannläkaren i Guatemala tyckte sig se 10 hål som borde lagas med amalgam...
Torsten hittade ett avbrutet hörn, så jag gillar honom bättre.
Sen var jag och såg över tänderna hos tandsköterskan.
Nu ska jag säga att jag har väldens basta tandläkare att gå till. Dom är hur trevliga som helst, och har alltid koll på vad man håller på med.. Samt att det går smärtfritt. Är ingen riktig fantast till att bli borrad i munnen, så bara DET är helt underbart.

Tillbaka till Marie, tandsköterskan (kan inte det där med titlar, så jag hoppas inte det blir fel), Tack så jätte mycket för bidraget, och ledsen att jag blev helt stum. Jag kände tårerna komma, men jag gråter helt enkelt inte, så jag bet i hop. Är nordisk vet du!!




Gissa om det kom lite chockartat med alla färger... När jag var hemma i Sverige var allt jag såg svart, grått och vitt, samt någon modig som hadde en dov rosa beige. Det var ju oxå vad jag var van vid när jag kom till Guatemala för ungefär 10 månader sedan....




Började givetvis plugga spanska när jag var på plats, och i skolan fanns det 3 svenskar vid tillfället. Här skulle vi på utflyckt och gå på Baños i Almonga. Fån höger: Linus, Malin, Love, Jon(england) och va' f**** gör den sista?????
Efter det har jag sätt TVÅ Svenskar i Xela!!! Kom till baka så någon förstår ironi igen!!



En liten "paus" inför badet :) Âlskar bara bra miner. Tack love o linus!!




Nu ska vi se om jag kommer ihåg rätt. En grön fågel i trädet...? Eller var den Gul?




Svenskarna utförde Hamlet egenhändigt översatt till Spanska. Nu i efterhand har jag lärt mig mer spanska och insett vilken brilliant idè det var. ...med tanke på gramatiken.